Published By Aka Skidor Magazine in October 2017
Written by Leslie Anthony | Photos by Mattia Fredriksson 

En fysiklektion: När man går på snö som är kallare än –10˚C smälter inte trycket från din  fot snökristallerna. Istället krossas de och det är det som ger det knarrande ljudet och ju kallare det är, desto starkare blir ljudet. Det är detta  fenomen som förklarar frigolitsymfonin som mina kliv skapar när jag går genom Kicking  Horse Mountain Resort en januarimorgon. Det är nämligen 30 grader kallt ute. 

DET SOM INTE kan förklaras är varför någon väljer att åka skidor i så kalla förhållanden. Men ändå är jag här med den lokala guiden Émile Lavoie och åker runt det berg som jag endast känner till genom andras subtila hyllningar.

Émile kommer från Quebec, där en sådan här kyla är vinternormen. Jag kommer från närliggande Ontario, som kan hävda detsamma. Kanske är det rivaliteten mellan dessa två provinser som gör att ingen av oss vill erkänna att det är för kallt ute för att åka vidare, kanske är det ren och skär envishet eller så handlar det om att det här berget är så fyllt av rikedomar att vi helt enkelt inte kan sluta åka.

Under årens lopp har dessa subtila hyllningar gett mig ett numeriskt förhållande till Kicking Horse. Folk har viskat om fyra bowls och fyra knivskarpa ridgar, 1 260 höjdmeter och 128 nedfarter där gott och väl två tredjedelar är på den mörkare skalan av pisternas spektrum. Hela 60 av dem bär den pretentiösa dubbel-svarta diamantgrafen. Den mjukare terrängen som existerar hittar vi endast i botten av alla bowls och på bergets nedre förkläde, där två av tre stolliftar börjar. Resten av godsakerna nås av en gondol från botten till topp och det är där jag och Émile nu åker.